Förra året på min födelsedag fick jag jamåhonleva på morgonen, ett par pyjamasbyxor från indien och bruncharnas brunch av Miss Fredriksson. Sen shoppade jag, på rean.  Aldrig i hela mitt liv trodde jag att nästa födelsedag skulle firas i Oslo igen.

 

Och återigen måste jag reflektera över mitt forna jag:

 

Förra året vid denna tidpunkt krisade jag något enormt. Att bo hemifrån med ett "vanligt" liv för första gången, och inte få en direkt bestämt roll i samhället tog hårt på mig vilket resulterade i sämre självbild än vad jag nästan någonsin haft. Är jag verkligen rolig att umgås med? Är jag bra på nåt? Vem är jag i livet? Är jag värd att tycka om? Så jag förminskade mig själv i de flesta situationer. Krisarnas kris.

 

Nu är jag kvar på samma ställe men en helt annanstans.

 

Det här året har jag vuxit. Det var det här året jag behövde. Det är på den här "resan" jag har funnit mig själv. Utan perspektiv men också med, för jag har förflyttat mig på mark och i tankar. Det här året har jag verkligen blivit jag. Och tycker själv att det är fantastiskt att vara jag. Och om man inte gillar det, då är man inte värd att vara hos mig. Sådant som jag alltid trott att jag varit, men först nu känner jag det, påriktigt. Och det är så skönt.

 

Det känns inte så jobbigt att bli 22.

 

22 blir en ny vardag. Nya människor. Ett stopp längre på tunnelbanan. Det blir spännande det här.

 

Sara 22 år bor i Oslo.

 

(asså whattttt tänker 19åriga Sara som fan aldrig skulle bo i Oslo utan som sa att hon skulle fira sin 21 års dag i USA och börja plugga vid 22, aint gonna happennnn)