Här i veckan inträffade en hemsk händelse i en närliggande by.
3 ungdomar, 18-20 år, dog i en trafikolycka.

Döden. Så långt borta men ändå så nära.

Jag skänker en tanke åt de omkommna och deras anhöriga.
Ingen som inte har gått igenom det ni gör nu kan nog förstå hur det känns.
Att förlora sitt barn måste vara det värsta som finns.

Detta skedde natten till söndagen och först nu har jag börjat tänka på det som hände. 
Att tre unga människor mist livet, att de inte finns längre. 
Att någon man kanske träffat varje dag plötsligt försvinner och aldrig finns där igen.
Det är så svårt att förstå. 

I april, när jag fick veta att farfar dog, var det så svårt att ta in. 
Det var först på sjukhuset då vi fick se honom som jag började förstå.
Han skulle aldrig sitta där på sin stol vid köksbordet och lösa korsord.
Han skulle aldrig ligga på soffan och lyssna på sina ljudböcker,
med ena hörluren i sitt eget öra och med den andra i jojos.
Han skulle aldrig mer säga "hunkens gris", sätta fast det tvådelade "kinderäggs ägget"  i ögonen,
laga sina såser, eller skratta sitt hesa skratt.
Han var död.

Det bästa man kan göra är att gå vidare, men aldrig glömma det som varit.